Jag lever. Visst tusan lever jag! Mycket nytt, mycket att ta in, mycket omställningar, men trivs gör jag verkligen. Mina dagar är fulla med fart och mina kvällar är fulla med upptäcksfärder. Min tanke innan jag åkte var att jag skulle bo i en liten "förort" till DC och att det skulle vara mer eller mindre landsvägar här. That's not the case. At all. Det är så oerhört mycket vägar här och bilister som inte alls borde ha körkort och bilister som ännu inte hittar vart vaken blinkersen eller bromsen sitter på deras bilar och filer och avfarter och omvägar och riktningar och jag vet inte ens allt. L har kört runt med mig på kvällarna så jag ska få någon typ av uppfattning om hur området ser ut. Imorgon har jag varit här en vecka och hittar inte ens till affären om jag skulle sätta mig i en bil själv utan gps. Kan lova att googlemaps kommer att vara min bästavän det närmsta året. 

Jag och Erica + runt tjugo andra tjejer satte oss på en buss mot våra värdfamiljer igår. Ännu en väldigt lång resa som inte alls kändes lika lång som den faktiskt var. Efter stopp i både Delaware, Philadelphia och Baltimore så var vi finally framme hos våra familjer. Min familj var där med två stora skyltar där det stog "LINA" på på framsidan och en väldig massa teckningar barnen ritat på andra sidan, samt en svensk flagga. Det kändes verkligen så himla roligt att dom faktiskt lagt ner så pass mycket tid och så på detta. Väl hemma så träffade jag au pairen som är här nu och fick se mitt rum och allt. Dom hade till och med framkallat kort som jag haft i min au pair profil och ramat in dessa. Jag kände mig som hemma direkt. Idag vart det en typisk amerikansk frukost (brunch) vid tolv-tiden och jag gillade det faktiskt! Annars brukar jag vara väldigt picky när det gäller mat. Det var tjugosju grader ute idag, så vi har självklart hållit oss ute. Jag och min host dad var och fixade ett bankkonto till mig förut, och lite senare åkte jag och den andra au pairen till först biblioteket i Alexandria och sen handlade vi godis. Det känns som att jag hamnat helt rätt här. 

Jag har spenderat min sista dag här i NY i självaste New York City. Kort sagt så är det bland de absolut sjukaste upplevelserna jag varit med om. Jag vart helt såld redan när vi landade och nu jäklar är jag fast. Ä L S K A R denna stad. Vi kom hem för ett litet tag sen och har nu packat våra väskor, för vi åker vidare till familjerna imorgon. Väldigt tråkigt att lämna skolan då jag har träffat vänner som är guld värda, men och andra sidan så kommer vi träffas mer igen ändå och jag är så himla spänd på att äntligen få träffa familjen! Klockan är snart ett här och jag måste sova så att jag inte missar bussen härifrån imrgon. WOW är det jag kan säga om denna dag iallafall.

Mina dag idag och igår såg pretty much lika ut. Idag var det dock lektioner från åtta på morgonen till åtta på kvällen, vilket var lite sisådär. Superspännande saker vi lär oss, men det är nog ingen som känner att de faktiskt orkar dessa dagar till 100%. 

 

Här i New York så går vi somsagt i skolan på dagarna och gör spännande aktiviter på kvällarna. Jag känner att det verkligen blir vad man själv gör det till (jaja klychigt). Vi bor på campus på skolan och jag delar rum med tre andra tjejer - en från Frankrike och två från Italien. Superbra tjejer allihopa och det bästa med allt är att dom ska bo i samma område som mig nere i VA. Annars på dagtid (de gånger jag faktiskt inte sitter på lektion) så håller jag ihop med fyra svenska tjejer mest. Känner att min vecka i New York knappast kunnat blivit bättre.

Ni vet hur man förväntar sig att i USA serveras det scrambled eggs, bacon, nutellamackor, peanutbutter och allt annat onyttigt till frukost? Japp, precis så såg vår frukost ut imorse. Vi gick till en typisk amerikansk skolcafeteria här på campus och såg bord efter bord uppradat med gott (kan även tilläggas att vi fick äta så mycket vi bara ville). Vid halv nio började våra classes och vi har spenderat mer eller mindre hela dagen i ett klassrum. Jättetråkigt då det var t-shirt väder ute, men ändå otroligt givande lektioner. För er som är lite förvirrade nu och tänker "Hon skulle ju åka som Au Pair till VA, wassup nu ens?" så kan jag berätta att jag kommer att spendera min första vecka här i NY och åka ner till VA och familjen på fredag. Ser fram emot det så himla mycket! 

Efter väääldigt många timmar på flyg, en mellanlandning i Tyskland, oklara gränskontroller, några olyckor och ett försenat plan senare så är jag framme i New York! Det är så jäkla svårt att greppa att jag faktiskt är här. Så jäkla overkligt.

 

Imorse på Arlanda mötte jag upp resten av gänget som skulle åka därifrån till JFK, och jag kan verkligen skratta mig lycklig åt att det var kanske världens goaste tjejer. Vi fick vår 15-timmarsresa att kännas betydligt mycket kortare än så. Vi åkte ifrån Sverige vid åtta-tiden imorse och kom fram till Tyskland vid tio. Väl där så sprang vi fram och tillbaks och upp och ner och runt och runt, och letade efter ett ställe att äta på. Fanns det tror ni? Nje. Vi köpte vatten och en fruktmugg för 90 euro. Planet till New York vart försenat närmare en timme, men det löste sig nånstans på vägen ändå. Vi spelade spel och kikade på Sex & the city på planet, så tiden flög iväg och VIPS hade våra 9,5 timmar gått och vi var i New York. Chaffisen som hämtade gav oss lite av en guidad tour påväg till skolan. Att se staden med egna ögon och veta att jag kommer bo bara 40 mil härifrån är något av de häftigare jag varit med om. Just nu har vi ätit pizza på skolan vi är på och fått schema för hela veckan. Långa dagar och mycket att göra, men jäklar vad detta ska bli kul!!

Har ni någon gång haft en sån dag då ni gått igenom precis hela ert känsloregister minst fem gånger om, och sen inte riktigt vet vad som är upp och ner vid dagens slut? Hurrni, precis en sån dag hade jag igår. Jag har hela tiden varit övertygad om att det faktiskt inte alls kommer vara jobbigt att säga hejdå till människor som jag har runt mig innan jag ska åka. Jag menar, jag ska inte åka bort för alltid, ellerhur? Jag fick dock ganska klart för mig igår att jag har haft fel och att dessa hejdå är något av de jobbigare jag gjort. Någonsin. Utan att överdriva. Däremot är det ändå fantastiskt att vi inte behöva sätta punkt, utan bara en kommatecken och ett "ses snart igen". Alla har inte chansen att göra det. 

 

Imorse packade jag in mitt liv (aka tjugo kilo i en väska) i bilen och for ner till Stockholm med familjen. Jag tänkte spendera min sista helg i Sverige här med dom, och jag tror knappast jag kan få ett bättre hejdå. Just nu märker jag att jag börjar räkna timmarna kvar på svensk mark och jag är så oerhört redo att åka. 

Hur less blir man inte då saker inte funkar som det ska då? Och hur obefogat är detta gnäll egentligen då det är jag som är ute i sista minuten då? Jag blir tokig!! Jag tänkte skriva ut min flygbiljett nu ikväll, för obviously så behöver jag min flygbiljett, men tror ni att det fungerar? Nej. Jag loggar in på mitt konto, trycker på biljetten och sen nothing. Jag kommer ingenstans. Alls. Jag har en (!!) dag kvar hemma och jag får för mig att flygbiljetten kan vara bra att ha med sig NU. Fantastiskt dumt.

Ett flertal inställda flyg till New York pga snöstorm + en flygstrejk i Tyskland är kanske inte direkt den ultimata informationen en vill höra veckan innan flyget (via Tyskland) går till New York. Är dock ganska säker på att snöstormen hinner lägger sig och att strejken är över innan måndag, men you'll never know. Utöver det så börjar packningen bli klar och jag börjar inse att detta faktiskt är på riktigt! Jag menar, hur sjukt är det inte att detta händer om några dagar?? Nästa vecka denna tid befinner jag mig på Long Island i NY och tycker nog då att livet är ganska jäkla okej ändå. 

 

Idag har jag för första gången i mitt liv varit på thai-massage. Moa var med dit, och jag tror vi båda två skulle rekomendera det. En väldigt obehaglig upplevelse i början, men otroligt skönt efter de första 10 minutrarna. Första tanken som gick igenom huvudet var ungfär "Ska det verkligen vara 60 minuter av DEHÄR?" men det ändrades snabbt till "Kan det snälla vara 60 minuter till av dehär?". Efter massagen mötte jag upp Ida och lite senare även Viktoria. Vi pratade om hur vi skulle fixa dehär med vänskap på distans och jag tror att vi allihopa kom fram till att vi är väldigt tacksamma över att facetime, skype, facebook, sms osv finns. Jag vet att jag är det iallafall. 

Jag tycker jag säger hejdå till vänner mest varje dag nu och det blir jobbigare och jobbigare desto närmare avresa jag kommer. Don't get me wrong, jag kan knappt vänta tills jag åker, men jag har fortfarande ett helt liv som jag ska ta en paus ifrån här i Sverige. Det känns. Idag sa jag också hejdå till en av mina arbetsplatser, och på fredag ska jag göra mitt sista arbetspass samt säga hejdå till yttligare ett. Jag har haft så otroligt roligt och lärt mig saker som jag trodde jag visste redan innan (tydligen inte), för att inte nämna hur fantastiska kollegor och goa ungar jag har varit runt de senaste halvåret. TACK, verkligen. 

 

Jag sitter just nu och lyssnar på Beatles med en hårfärg i håret som ska ut som sisådär 10 minuter. Efter det borde mina planer vara att packa, men hittills ser det inte riktigt ut så. Jag har försökt och försökt att få ihop en packlista, men vad tusan packar en med i resväskan då en vill ha med ungefär hela rummet i den (läs: vill ha med hela bokhyllan). HUR SKA JAG PRIORITERA ENS? Min plan just nu är ungefär att lämna allting hemma (gamla grejer blir roligare att använda när man inte har sett dom på ett tag, typ som när man storstädar), fylla väskan med choklad och köpa kläder och sånt där borta. Nästan iallafall. Idag är det sju dygn (!!!!) kvar tills jag faktiskt är på g mot staterna. WOW!

Jag har en tendens att bara blogga på dagarna jag är ledig och inte gör någonting alls. Bara det säger väl allt. Jag har iallafall haft en relativt lugn vecka, utan någon större ansträngning. Birsta, Viktoria, O.C, städa, mormor & morfar, Embla, bio x2 osv. Jag är ledig från jobb denna vecka också, och hoppar inte in fören nästa. Superskönt att vara ledig, men det börjar verkligen klia i fingrarna efter att ha varit hemma några dagar. Idag är planen att äta middag med pappa för att sedan åka och fira Ida som fyller tjugo år idag! Det känns så konstigt att det är vår tur att fylla tjugo i år, jag tycker fortfarande inte att vi är en dag över sexton. 

Hur fint är det inte att kunna säga att jag ännu bara levt en femtedel av mitt liv? En femtedel och jag kan lova att jag redan nu har skrattat och varit lycklig tillräkligt för att det skulle kunna räcka en hel livstid. "En femtedel?" tänker ni nu. "Hur många lever tills dom blir hundra ens?" Jag skulle kunna sätta in vilket bråktal som helst. En tiondel. En tjugosjundedel. En hundradel till och med. Det spelar ingen roll. Jag kanske inte når enda upp till hundra år egentligen, vad vet jag, men något jag däremot vet är att jag är nitton år idag och bannemig odödlig.

 

Jag har varit ute och gått mer eller mindre runt hela stan ikväll. Någonstans på vägen insåg jag att jag faktiskt har en historia att berätta vid varje gathörn jag passerade. Vartenda ett.

 

Jag var tretton år och tog bussen in till stan en fredagkväll med två kompisar. Vi hoppade av bussen och gick till torget, men vände lika snabbt och tog nästa buss hem. Jag var fortfarande tretton år och gick längs Selångersån i en alldeles för kort klänning och med en väldigt bra vän vid sidan om mig, lyssnandes på ItaloBrothers i min Sony Ericsson. Vi var helt redo för en kväll på Polar.

 

Jag var fjorton år och fotade längsmed Storgatan medan mina kompisar plankade. Vi trodde verkligen att vi ägde världen den kvällen. Jag var fortfarande fjorton då jag och en vän irrade runt i varje gränd i hela stan innan vi hittade Trädgårdsgatan. Vi sa till vår lärare att vi hade tid på sjukhuset, för hur skulle vi säga att vi egentligen skulle till UMO?

 

Jag var femton år och sprang febrilt upp och ner för Sjögatan tre sommardagar i rad. Det var Gatufesten och jag kan lova att det vart många turer mellan scenerna och tivolit innan dagarna var slut.

 

Jag var sexton år och gick ifrån navet, förbi torget och ja/nej parken, genom tunneln, förbi både Hedbergska och tjärnen bakom polisstationen. Jag kom fram till Åkersvik och gjorde därmed min första dag på den skola där jag skulle spendera som närmsta tre åren. 

 

Jag var sjutton år och gick längs Bergsgatan sida vid sida med en bra vän. Klockan var runt tio på morgonen och vi var påväg hem, ramlandes över snöhögar och slask. Jag var fortfarande sjutton år och dansade Storgatan fram ganska precis på dagen ett år innan min egen student. Jag var så kär.

 

Jag fyllde arton år och började kalaset på Bladgränd för att sedan gå armkrok med mina bästa vänner ner på stan. Jag låtsas än idag att jag gjorde min debut på krogen då. Jag var fortfarande arton år och sprang ut på en stor trapp precis kant i kant med Skolhusallén. Jag tog studenten den dagen.

 

Jag skulle fylla nitton år om sex dagar och jag halvspang längs Esplanaden med hjärtat sönderrivet i små, små bitar. Jag tappade nog några av dom bitarna längs vägen. Jag var fortfarande nitton år och gick längs Södra Järnvägsgatan med det löjligaste flinet över hela ansiktet. Fem minuter tidigare hade jag klarat min uppkörning. 

 

Jag är tjugo år om ganska bra precis ett halvår, och jag ska säga hejdå till alla mina vänner om några dagar här hemma på Repslagarevägen. Jag ska skaffa mig minnen runt helt nya gathörn nu.