Har ni någon gång haft en sån dag då ni gått igenom precis hela ert känsloregister minst fem gånger om, och sen inte riktigt vet vad som är upp och ner vid dagens slut? Hurrni, precis en sån dag hade jag igår. Jag har hela tiden varit övertygad om att det faktiskt inte alls kommer vara jobbigt att säga hejdå till människor som jag har runt mig innan jag ska åka. Jag menar, jag ska inte åka bort för alltid, ellerhur? Jag fick dock ganska klart för mig igår att jag har haft fel och att dessa hejdå är något av de jobbigare jag gjort. Någonsin. Utan att överdriva. Däremot är det ändå fantastiskt att vi inte behöva sätta punkt, utan bara en kommatecken och ett "ses snart igen". Alla har inte chansen att göra det. 

 

Imorse packade jag in mitt liv (aka tjugo kilo i en väska) i bilen och for ner till Stockholm med familjen. Jag tänkte spendera min sista helg i Sverige här med dom, och jag tror knappast jag kan få ett bättre hejdå. Just nu märker jag att jag börjar räkna timmarna kvar på svensk mark och jag är så oerhört redo att åka.