Jag har suttit i säkert sextio minuter och stirrat på ett tomt dokument för att försöka sätta ord på hur det känns att vara tillbaks i Sverige igen. Hur det känns att lämna mitt hem för att åka hem. Hör ni ens hur sjukt det låter?

 

Det sägs att saker blir lite enklare när vi får prata om dem. Ventilera lite. Innan jag lämnade USA så gjorde jag och mina närmste inte annat än att prata. Prata om hur livet kommer vara i Sverige och om ifall vi kommer vara annorlunda, om Sverige kommer vara annorlunda. Vi pratade om alla våra upplevelser de senaste året och det vi nog pratade mest om: hur de som inte varit där aldrig kommer att förstå. Just det faktumet slår mig som ett slag i magen varenda gång någon frågar hur mitt år i USA varit. Som svar på den frågan säger jag alltid att jag har haft ett helt otroligt år och tänker samtidigt för mig själv att de ändå aldrig kommer förstå, och det gör mig lika ledsen varje gång. Inte för att jag tror att de inte är kapabla till att förstå, utan för att jag aldrig kommer att kunna förklara. 

 

Mitt år har varit fullt med skratt, gråt, utmaningar, heartbreaks, likasinnade människor, äventyr, nya perspektiv, klick, spänning och framförallt: så jävla mycket kärlek. Från familjen jag bodde hos, från vänner jag träffade, från främlingar på gatan, från lärare på skolan. Från alla möjliga hörn och jag kommer förevigt att vara tacksam för dessa människor.

 

Om det finns något negativt med att vara au pair så är det dehär: Jag är inte länge hel. En del av mig följde med tillbaks till Sverige, men resterande lämnade jag ofrivilligt kvar i Virginia för snart två månader sedan. Det kanske låter töntigt, men så får det vara. Jag kan inte beskriva det på ett bättre vis, för det är exakt precis så det känns. Det var också exakt precis så det kändes att stå på flygplatsen i DC och inse att det är slut nu, och att jag precis sagt hejdå till hela mitt liv där borta. Hur mycket jag än vill det så kommer det ändå inte vara samma.

Det är mer än hundra dagar sedan jag gav er en uppdatering om mitt liv här borta. Det är faktiskt längre sedan jag skrev något här än vad min countdown till hemresa är. Japp, ni hörde rätt - jag ska hem och biljetterna är bokade! Beslutet att åka hem var allt annat än lätt och jag kommer förmodligen sitta hemma i Sverige hela sommaren och önska att jag var kvar här. Det känns så konstigt att jag ska lämna mitt liv här, för att gå tillbaks till mitt gamla. Jag ska inte ljuga - hjärtat sätter sig i halsen varje gång jag tittar på min countdown tills flyget går till Sverige. Jag vill liksom inte tillbaks än. Jag är inte klar här och jag är inte redo att lämna mitt liv här. Samtidigt känner jag att jag bara vill tillbaks till Sverige NU och kramas med både vänner och familj. Den enda skillnaden är dock att mina vänner jag har här kommer snart vara utspridda över hela världen, och min fina värdfamilj kommer jag aldrig dela min vardag med längre. Sju jobbveckor kvar. Femtiotvå dagar. Det är så himla blandade känslor och jag försöker att tänka på det så lite som möjligt egentligen. 

Jag har haft min milestone på sex månader här på andra sidan vattenpölen nu. Faktiskt helt sjukt kan jag tycka. Eftersom att jag är riktigt dålig på att uppdatera här så får ni extremt många bilder ifrån min resa enda från dag ett. Dom är helt i oordning och alla är från snapchat. Enjoy.

Long time no see. Det känns nästan som att jag hunnit med en hel livstid sedan sist jag skrev. Jag är helt mållös angående alla platser jag fått besöka, människor jag fått turen att träffa och alla tusentals minnen jag samlat på mig. Jeez. Den senaste månaden har varit extra speciell eftersom jag haft semester i tre veckor, och har därför hunnit med en väldigt massa saker. First off: Toronto!!! 

 

Jag funderade lääänge på vart jag skulle åka, och bestämde mig tillslut för att åka uppåt i landet. Varför uppåt? För att den nivån av värme det är neråt landet i mitten på augusti är inte min grej. Varför Toronto? Enkelt, hockeyn (och faktumet att jag lagligt får dricka öl hehe). Ska nu också nämna att jag gjorde hela denna resa med buss och inte flyg. Dumt kanske ni tänker då, men jag var helt enkelt för lat för att ansöka om ett turistvisum in till Canada, vilket behövs då man flyger in/ut ur landet. Jag hann med att se Hockey Hall of Fame och därmed rad efter rad med jerseys och legender och hockeyhistoria. Sist men verkligen inte minst fick jag se (och röra!!) självaste Stanley Cup. Verkligen ett besök att minnas. Utöver det så var jag på min livs första baseboll match - Toronto Blue Jays vs. New York Yankees. Var det bra? Nej hurrni, det kan jag inte säga men jag hade kul! Helt klart en fantastisk upplevelse ändå. Jag såg CN tower, kensington market och träffade också några vänner som jag senare drack öl med i en väldigt liten men oj så mysig bar i en källare. Tillsammans med en av dessa nya vänner fortsatte jag att turista runt i Toronto med dagen efter. Jag tror att Toronto är min nya favoritstad. Ughhh så roligt jag hade där! (läsning fortsätter under bilderna lol)

Det är tjugonio dagar sedan jag skrev något här sist och på den tiden har det hunnit hända så mycket. Jag har nog haft min all time high och low under dessa fyra veckor, helt sjukt.

 

Innan man åker som au pair blir man fullproppad med information om hur det är att bo och leva i USA och jag tror att alla har en ganska klar bild om hur livet här borta kommer att se ut. Jag kan lova att i 98% av fallen så är denna bild inte riktigt hur din verklighet kommer att se ut då du väl är på plats. Det är absolut åt både det positiva och negativa hållet. 

 

Jag kan skratta mig lycklig åt att jag fått turen att bo hos en helt otrolig familj. Dom är så bra på så många olika vis, och jag känner jag blivit en del av denna familj minst lika mycket som jag är delaktig i min familj i Sverige. Detta är det ingen som har förberett mig på. Eller det är inte sant. Att bli en del av en Amerikansk familj är ungefär vad hälften av denna resa handlar om. Men det är däremot ingen som riktigt pratar om hur svårt det kommer bli att lämna en familj som faktiskt inte är min på riktigt. Dom kommer fortsätta vara en familj, även när jag är hundra-tals mil ifrån dom. Och hur ont det än gör att tänka på det, så kommer någon annan person ta över mitt jobb och mina rutiner när jag är klar här, precis som jag gjorde efter L. 

 

Det är heller ingen som egentligen förbereder dig på de dåliga dagarna. Dagarna då du känner att du inte har de minsta lilla kämpaglöd kvar i dig, men du behöver ändå hantera dedär tionde tantrumet på bara den eftermiddagen. Dagarna då barnen är barn, men du känner att du inte gjort annat än att tjata om att städa upp den oreda som följer, och en väldig massa andra helt onödiga saker. Ibland får du bara ta tio djupa andetag inne i köket för att behålla din sanity. Dessa dagar kommer nästan helt garanterat att komma med jämna mellanrun. 

 

Det är ingen egentligen som förberedde mig på hur känslomässigt involverad jag faktiskt skulle bli i både vänner och familj, samt hela livssituationen här borta. Innan jag åkte var jag helt med på att jag kommer vara borta ett eller två år, jag kommer att träffa andra au pairer och andra vänner för att umgås med. Jag kommer fira alla högtider här, jag kommer bo under samma tak som en helt främmande familj och även jobba med deras barn fem dagar i veckan. Vad jag inte förväntade mig var att detta faktiskt redan nu skulle bli till en vardag och en så jäkla bra sån också. 

 

Jag har träffat vänner som jag kommer vara evigt tacksam för att jag fått chansen att lära känna och min hostfamily är somsagt helt otroliga. Samtidigt känner jag att livet i Sverige är väldigt bra också. Mina vänner där är to die for och jag kunde knappast vara mer tacksam för min familj som jag delar blodsband med. Hör ni ens hur kluven jag är nu för tiden eller? Jag kan sammanfatta detta med att jag är så galet tacksam för att jag faktiskt får uppleva Amerika och göra denna helt overkliga resa, samtidigt som jag känner att jag uppskattar Sverige och allt vad det nu innebär så himla mycket mer nu. Det är höga toppar och djupa dalar kan jag lova. Aldrig nöjd. 

 

1. Jag har anmält mig till en kurs här borta, så i slutet på augusti kommer jag att sätta mig i en skolbänk igen, och denna gången är det på ett univesitet i DC. Kursen avslutas med ett besök till Canada och Niagara Fallen. 

 

2. Victoria kommer hit om roughly en månad!!!! Resa och hotell i New York är bokat, och jag sitter och räknar ner dagarna nu. WOW!

 

3. Kommer ni ihåg att jag nämnde semester? Ja, nej jag förstår ifall ni inte gör det, det var ett tag sedan. Jag pratade om semester i slutet på juni, som obviously inte hände, men som nu har ändrats till sexton dagar i mitten på augusti istället. Återkommer med resemål senare när allting är bokat. 

 

4. Jag firade mitt livs första fourth of july i veckan. Jag gjorde amerikansk äppelpaj, åt så oerhört god mat och åkte in till DC för att se fyrverkerier. Jag skulle ge denna dag elva stjärnor av tio möjliga. 

 

5. Jag kom annars är supermycket för födelsedagar, ser nästan inte ens fram emot min tjugo-års dag pga det är knappt någonting att fira här i staterna. Tjugoett är en viktigare ålder här.

 

6. Nu till den stora frågan.. När kommer jag hem igen? Jag står och väger mellan två olika alternativ. Det första är att göra klart mitt år här (8,5 månader till), sedan åka på min resemånad och därefter komma hem i april. Låter helt okej, ellerhur? MEN då kommer vi till alternativ nummer två, vilket inkluderar två år här på andra sidan vattenpölen. Jag fick ett erbjudande om att få åka hem över jul/nyår, stanna två år, få massor med semester nästa sommar och sedan efter 24 månader åka på min resemånad. Jag har ännu inte bestämt mig, så ni får jättegärna komma med för- och nackdelar med alternativen. 

Jag har överlevt här i mer än hundra dagar nu. Ett hundra dagar. Att jag överlevt är nog dock fel sätt att säga det på, för jag har gjort så mycket mer än bara överlevt. Jag lever verkligen för fullt här borta. Ja, jäklar vad jag lever. 

Förra helgen tog jag en efterlängtad långhelg bland skyskrapor och gula taxibilar och jag kan lova att jag inte är ett dugg besviken över mina fyra dagar i storstaden. Tvärtom faktiskt. Hela helgen var en väldig blandning mellan värme (!!), midsommarfirande, planer att smita förbi dörrvakterna på nätterna, central park, dejter, tunnelbanor, pizza för en dollar klockan fem på morgonen, alkohol, fantastiskt fina vänner, euforism och riktig jäkla lycka. Jag tror egentligen att anledningen till en så pass lyckad helg kort och gott är helt tack vare Elin och Felicia (halva crewet ifrån Training Schoo)l för OJ så bra dom är. 

 

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå det faktum att jag på riktigt endast bor en tjugo dollars bussresa iväg från staden som varit drömresemålet sedan barnsben. Jag bor faktiskt i USA på riktigt nu. Fy så stolt mitt fjorton-åriga jag skulle vara över mig just nu. 

Mina senaste dagar har varit väldigt händelserika. Annie tog med mig till IKEA förra veckan och jag köpte med mig småsaker till rummet och plockgodis (!!!). Sånt välbehövligt besök kan jag lova. Annars var jag i fredags till en spelhall, alltså en riktig sån stor lokal med maaaassor av arkadspel, dance off's, airhockey, stora pacman-spel osv. Vi hade verkligen en riktigt bra kväll trots att jag är världens sämsta förlorare. Jag vet egentligen så väl att det inte är meningen att vinna på dessa typer av spel, men oj så mycket det tar emot.

 

Lördagen var en lååång dag. Jättebra dag, men lång. Mina första sex timmar spenderade jag på DMV utan ett par hörlurarar eller en bok eller något. Jag kom iallafall därifrån med ett körkort, så jag ska verkligen inte klaga alls! Jag hann mest bara hem och slänga ner saker i en väska, så skulle jag iväg igen. Denna gång var det inte tillbaks till DMV, utan på en ca två timmars roadtrip neråt i landet. Westmoreland State Park var vår slutdestination och jag ångrar inte en sekund att vi åkte dit. Vi grillade smore's runt en campfire tillsammans med våra tältgrannar, som också hade med sig en gitarr. Vi tältade, såg en helt otrolig solnedgång, var på stranden och gjorde ett utmärkt avslut på en annars helt okej vecka. Jag är mer än tacksam för alla dessa fina människor jag får möjligheten att träffa här borta. Helt sjukt vad mycket saker jag fått uppleva på bara dessa tre månader.

Folk frågar titt som tätt vad som är de största skillnaderna i Sverige jämfört med USA. Jag skulle säkert kunna komma på ett hundra-tals bara jag sätter mig ner och tänker, men något som jag verkligen är helt förundrad över är skillnaden när det kommer till att ta körkort. Ni svenskar med körkort vet att det är ett heltidsarbete med körlektioner, halkbana, risketta och plugg. Massvis med plugg. Inte nog med att vi lägger ner ungefär hela vår kropp och själ i detta, så ska kortet också kosta mer än vad de flestas första bil kostar. Här är det raka motsatsen.

 

Först tas en kurs på tre dollar (minre än trettio kronor) för att få börja köra bil då du är nybörjare. Du får sedan börja plugga inför provet i ett häfte på trettiotvå sidor. Känner du att du sedan är redo för provet så är det bara att åka till DMV och sätta igång. Provet består först av tio frågor om skyltar och sedan trettio allmänna frågor, där det är ok att få sex fel. Klarar du detta så får du göra en uppkörning runt kvarteret. Denna processen kostar dig tjugo dollar (mindre än tvåhundra kronor) och tar, av erfarenhet, en förmiddag att göra. Helt sjukt ändå! Jag känner nu att jag har fått en förklaring till varför traffiken ser ut som den gör här - det är ingen som lär sig att varken köra eller lära sig om traffikregler då de tar sitt körkort. 

 

Med detta ville jag dock mest säga att jag faktiskt drog mig iväg till DMV i helgen och skaffade mig ett körkort (då jag behöver ett state license för att få köra här). Grattis till mig!

Helgen kom och gick lika snabbt igen, helt sinnes hur tiden flyger iväg (okej, ni kommer få höra mig säga den meningar fler gånger under detta år än vad alla studenter sammanlagt kommer säga att FYFAN va de är bra på deras studentdag). I fredags var jag och mitt tyska crew iväg till en bar i Fairfax. Riktigt mysigt till en början men det övergick ganska snabbt till kalas-drag då karaoken drog igång. Fulla människor utan någon som helst musikalisk talang var självklart överrepresenterade i kön till att stå vid mikrofonen. Tro det eller ej så hade jag hur roligt som helst! Träffade jättebra människor och skrek-sjöng till Journey till klockan tre på natten. 

 

I lördags fick jag den brilijanta idén att jag ville åka till Baltimore över dagen. Efter att ha pratat med Erika och Holly om det, och efter lite om och men så fick vi fram att det fanns väldigt oklara kvarter där så att ta bilen var ingen plan, tåg var superdyrt och buss.. Ja, jag vet inte, men Baltimore fick bli en annan dag. Vi tog istället vårt pick och pack och åkte till National Harbour. Tror ingen av oss egentligen vart besviken över det. I trettio graders värme hade vi picknick där, åkte ferris wheel och drack lemonade. Bannemig inte en helt tokig dag!

 

Min söndag kan kort sammanfattas som min dyraste dag hittills här i Amerika. Vad gjorde jag? Jo, jag köpte kläder. Massor av kläder. Helt ärligt så börjar jag redan nu att fundera på hur jag på bästa sätt kan få över alla mina saker hem härifrån när min tid här är slut. Börjar starkt ifrågasätta om jag ens kommer kunna vara kvar ännu ett år pga det kommer krävas en hel månadslön för att betala övervikten på mina väskor + en sidekick som kan bära dom på flygplatsen. Jag måste verkligen börja tänka över mitt (icke excisterande) sparande. 

 

Utöver min vardag så har mina hosties börjat fundera på att ta semester nu i slutet på Juni, vilket innebär semester för min del också. Jag har kikat runt på resemål och flygbiljetter och airbnb's och allt möjligt. Min första tanke var direkt Cali. Sen blev det Florida. Men jag kände jag att jag vill göra något annorlunda. Jag var dock ganska snart tillbaks på Cali igen. Och TEXAS!! Hur häftigt? Sen kände jag dock att OJ så kul att åka till typ Louisianna eller Arizona eller så. Sen Hawaii, det måste jag ju hinna se. Och typ Colorado!! Just nu känner jag att det mest bara är kaos i mina planer. Så mycket att se och så dyra flygbiljetter. Jag tänkte ta och boka allting till veckan, så får jag återkomma med vart jag hamnar någonstans.

 

Vad gör jag just nu? Lyssnar på musik och tittar på fireflies som flyger runt på bakgården. Helt magiskt.

Boston. Vilken helt otrolig stad. Det är absolut en sån stad som jag skulle kunna tänka mig att bo i senare i livet. En riktig tio-poängare. Det är verkligen en storstad med småstadskänsla. Vi fick spendera en halv + en halv dag där, vilket var alldeles på tok för lite egentligen och det kan alla inblandade hålla med om. Vi gick igenom så många fina gator, fick ta del av stadens historia, besökte ett akvarium och åt oerhört god mat. Jag tror knappast vi kunde ha haft en bättre semester. 

 

När vi kom till Boston och checkade in på våra hotellrum fick vi den lilla överraskningen att båda rummen hade två våningar. Förstår ni ens. Jag fick en hel våning för mig själv, i ett rum med en jäkla utsikt också kan jag lova. Som om inte det skulle vara nog så hade hotellet tjugoåtta våningar ink. ett deck på toppen med en skyview över hela staden. Jag kände mig måttligt nöjd faktiskt. Barnen också då vi hittade ett Activity Room som de ville leka i. Detta Activity Room kan nog mer beskrivas som en hel våning med leksaker, utklädningskläder, kuddar, väggar det gick att rita på, klätterställningar osvosv. Dagen efter gick vi runt och kikade i staden samt gick genom Freedom Trail + såg sevärdigheter längst vägen. Somsagt, alldeles för lite tid i en alldeles för bra stad. 

I fredags hoppade vi in i bilen läskigt tidigt på morgonen och bilade igenom nio olika stater på tolv timmar. Det skulle egentligen bara ha tagit ca åtta-nio timmar, men TRAFFIK (!!!) hände. Väl inne i Massachusetts stog vi i bilkö i två timmar bara för att komma över till Cape Cod, stället där vi skulle spendera första dagarna. Efter våra första tio timmar i en bil så var det sisådär att fastna i bilkö, men utöver det så var resan faktiskt rolig (tro det eller ej). Jag hade faktiskt förväntat mig mer kaos med tanke på att tre annars högljudda barn och tre halvtrötta vuxna satt i bilen.

 

Idag är vi alltså inne på dag tre här på Cape Cod, och jag kan inte säga annat än att det är ett helt fantastiskt ställe. Jag är så jäkla glad att mina hosties tog med mig hit, annars hade jag nog inte själv tagit mig tiden att åka upp hit på min lediga tid. En bil är ett måste för att se de bästa platserna, och jag hade aldrig orkat köra denna sträcka själv i vår bil. 

 

Stället vi bor på ligger alldeles vid stranden och vattnet och är hur fint som helst. Sånt typiskt båt/hav/snäckor/wow/ljusslingor/mysigt/gulligt ställe. Ni förstår ungefär vad jag menar va? Bra. Vi tog en roadtrip runt här i Cape Cod igår och åkte förbi de mest otroliga hus och områden jag någonsin sett. Gigantiska strandvillor med utsikt över havet, och tomter stora nog att spela två paralella fotbollsmatcher på. Plus läktare. Helt sjukt att vissa har ett sånt hus som sin sommarstuga att åka till tre veckor på sommaren. Jag skulle bo där jämt.

 

Utöver att åka bil så har vi mest spenderat vår tid på standen + haft sight seeing här runt om. Jag kastar in bilder från vår resa (som mestadels är på vatten, varsågod) för att försöka ge lite rättvisa på vår tillvaro. Imorgon lämnar vi Cape Cod och åker vidare till Boston för lite turistande. Lägg gärna märke till min fruktansvärda bränna också, it's painful. Ett ofattbart stort grattis på morsdag är min mamma värd idag också. Egenligen är hon värd precis hela världen, men ett grattis är det närmsta jag kan komma till det just nu. Älskade mamma. 

Har jag nämnt tidigare att det inte riktigt är min starka sida att planera saker i tid? Jag är verkligen definitionen av en sån "äh, det löser sig senare"-människa. Fantastiskt dumt kan jag tycka egentligen. Speciellt nu när jag står här, några timmar innan vi åker till Massachusetts, och inser att jag faktiskt inte ens har börjat packa + är dötrött (jag tackar dock högre makter för att torrschampoo finns, en mindre sak att pressa in innan vi åker). 

 

Vi åker alltså härifrån vid fem-tiden imorgonbitti och ska köra en roadtrip hela vägen upp till MA, och sen hem igen på tisdag. Med vi så menar jag mig själv tillsammans med min hostfamily. Nu tänker ni att "varför åkte ni inte idag istället, det är ju ändå helgdag" men nejdu, det är det minsann inte. Inte idag iallafall. På måndag är det däremot helgdag och ledigt och känt som Memorial Day här i USA. Dagen "firas" för att visa uppskattning till alla män och kvinnor som avlidit i krig. Mycket här i staterna handlar om krigshistoria. Iallafall här i DC området (pga huvudstad). Riktigt spännande kan jag tycka, och man märker verkligen hur otroligt mycket mer patriotism det finns här än i Sverige. 

 

Detta hamnade väldigt off track, men jag ser hur som helst väldigt mycket fram emot denna resa! 

Jag känner att det blir sånna otroliga hopp mellan dagarna jag skriver här, men jag har faktiskt en bra förklaring. Kort och gott är det att jag hittar på de allra flesta äventyren under helgerna och det är de som är kul att läsa om. Mina vardagar flyter numera som på rutin och det känns fruktansvärt bra för min del men tråkig läsning för er del. På kvällarna hinner jag knappt hitta på något för det blir så sent efter middagen och allt. Eller det var egentligen en lögn, för tiden har jag de flesta dagarna, men tyvärr inte orken. Att kliva upp halv sju på morgnarna, leka hela dagarna, vara utomhus i 30+ graders värme och sen vara pigg nog att gå utanför huset på kvällarna är svårt kan jag lova. Tur att jag trivs här hemma! Jag och min hostmom har börjat kika på Big little lies på kvällarna nu och det känns som ett bra avslut på dagen. 

 

Denna helg har känts lugn ändå. Jag har köpt massor med nya kläder, varit på prommis runt här i området, träffat Erica på middag, kikat på hockey, preppat inför vår roadtrip till Massachusetts nästa helg (har jag berättat om det?) och mest bara tagit helgen som den kommit. Vi skulle egentligen på hike igår, men planerna vart inställda och vi tänkte ta det någon helg framöver istället. Idag är det Boat Cruise som står på schemat och jag vet faktsikt inte om jag tycker det låter superkul eller hur tråkigt som helst. Allt för sina LCC-möten:) Hockey och dusch är planerna just nu (wow, multitask), så återkommer jag med hur vår cruise var senare!