Jag har suttit i säkert sextio minuter och stirrat på ett tomt dokument för att försöka sätta ord på hur det känns att vara tillbaks i Sverige igen. Hur det känns att lämna mitt hem för att åka hem. Hör ni ens hur sjukt det låter?

 

Det sägs att saker blir lite enklare när vi får prata om dem. Ventilera lite. Innan jag lämnade USA så gjorde jag och mina närmste inte annat än att prata. Prata om hur livet kommer vara i Sverige och om ifall vi kommer vara annorlunda, om Sverige kommer vara annorlunda. Vi pratade om alla våra upplevelser de senaste året och det vi nog pratade mest om: hur de som inte varit där aldrig kommer att förstå. Just det faktumet slår mig som ett slag i magen varenda gång någon frågar hur mitt år i USA varit. Som svar på den frågan säger jag alltid att jag har haft ett helt otroligt år och tänker samtidigt för mig själv att de ändå aldrig kommer förstå, och det gör mig lika ledsen varje gång. Inte för att jag tror att de inte är kapabla till att förstå, utan för att jag aldrig kommer att kunna förklara. 

 

Mitt år har varit fullt med skratt, gråt, utmaningar, heartbreaks, likasinnade människor, äventyr, nya perspektiv, klick, spänning och framförallt: så jävla mycket kärlek. Från familjen jag bodde hos, från vänner jag träffade, från främlingar på gatan, från lärare på skolan. Från alla möjliga hörn och jag kommer förevigt att vara tacksam för dessa människor.

 

Om det finns något negativt med att vara au pair så är det dehär: Jag är inte länge hel. En del av mig följde med tillbaks till Sverige, men resterande lämnade jag ofrivilligt kvar i Virginia för snart två månader sedan. Det kanske låter töntigt, men så får det vara. Jag kan inte beskriva det på ett bättre vis, för det är exakt precis så det känns. Det var också exakt precis så det kändes att stå på flygplatsen i DC och inse att det är slut nu, och att jag precis sagt hejdå till hela mitt liv där borta. Hur mycket jag än vill det så kommer det ändå inte vara samma.