Det sägs att tiden går fort när man har roligt, och jag kan lova att livet går i 180 km/h här. Idag var den första dagen sedan jag kom till staterna som jag faktiskt haft en hel dag utan några som helst planer, och därmed också en hel dag till att stanna upp och tänka efter lite. Jag saknar inte Sverige, inte än. Jag saknar inte min säng där hemma, jag har en säng att kalla min här borta också. Jag saknar inte mina kläder eller ens mina böcker, materiella ting kan köpas nytt. Jag saknar inte vår nya lägenhet, jag saknar inte gatorna i Sundsvall och jag saknar inte maten där hemma. Egentligen känner jag ännu inte att jag saknar min familj och mina vänner heller. Jag kommer snart och göra det, det är jag säker på, men inte än. Det jag känner nu är mest bara en sån enorm uppskattning till dessa människor istället. Jag tror inte att vi inser värdet i våra relationer fören vi får lite distans till dom.

 

Jag har vuxit upp i mina hittills nitton år tillsammans med min familj, och vuxit ännu mer tillsammans med mina vänner i olika delar av livet. Alla dessa människor har tillsammans hjälp till att forma den personen jag är idag, och jag tycker att de har gjort ett jäkla bra jobb. Grattis till er. Vi har varit igenom bra och dåliga stunder tillsammans. Motgångar och framgångar. Skrattat och gråtit. Lärt av varandra och bara funnits och stöttat ibland. Jag känner bara en sån otrolig tacksamhet till alla som någonsin haft en inverkan i mitt liv. FAN va bra ni är. Skulle jag kunna så skulle jag sätta er allihopa på ett flyg hit, så ni också skulle få uppleva alla de otroliga saker jag får vara med om varje dag här borta. WOW.