Sjukt egentligen att tänka att om tjugoåtta dagar har jag hela mitt liv nedpackat i tio-tals (säkert närmare hundra-tals) kartonger och är redo att flytta ifrån gator där jag har slitit skor i nitton, snart tjugo år. Jag ska flytta en mil inåt landet och officiellt bli stadsbo. Det känns så himla konstigt att riva i hela sitt liv och kasta ner allt i lådor, för att sedan ta upp allt igen och ändå börja om på nytt. Trots det så tycker jag att det ska bli jätteroligt att flytta, och det är inte en dag för sent. 

 

Ännu sjukare än det jag precis berättat är att jag fyrtiotvå dagar efter flytten ska ta mitt pick och pack och göra flytt nummer två. Denna gång är det närmare sexhundrafemtio mil tvärs över Atlanten. Datumet är spikat, flygbiljetter bokade och papper är inskickade. Det som ska fixas nu är ett besök hos både polisen, läkaren och amerikanska ambassaden, sen är jag all set. Det känns så fruktansvärt overkligt.