Det är tjugonio dagar sedan jag skrev något här sist och på den tiden har det hunnit hända så mycket. Jag har nog haft min all time high och low under dessa fyra veckor, helt sjukt.

 

Innan man åker som au pair blir man fullproppad med information om hur det är att bo och leva i USA och jag tror att alla har en ganska klar bild om hur livet här borta kommer att se ut. Jag kan lova att i 98% av fallen så är denna bild inte riktigt hur din verklighet kommer att se ut då du väl är på plats. Det är absolut åt både det positiva och negativa hållet. 

 

Jag kan skratta mig lycklig åt att jag fått turen att bo hos en helt otrolig familj. Dom är så bra på så många olika vis, och jag känner jag blivit en del av denna familj minst lika mycket som jag är delaktig i min familj i Sverige. Detta är det ingen som har förberett mig på. Eller det är inte sant. Att bli en del av en Amerikansk familj är ungefär vad hälften av denna resa handlar om. Men det är däremot ingen som riktigt pratar om hur svårt det kommer bli att lämna en familj som faktiskt inte är min på riktigt. Dom kommer fortsätta vara en familj, även när jag är hundra-tals mil ifrån dom. Och hur ont det än gör att tänka på det, så kommer någon annan person ta över mitt jobb och mina rutiner när jag är klar här, precis som jag gjorde efter L. 

 

Det är heller ingen som egentligen förbereder dig på de dåliga dagarna. Dagarna då du känner att du inte har de minsta lilla kämpaglöd kvar i dig, men du behöver ändå hantera dedär tionde tantrumet på bara den eftermiddagen. Dagarna då barnen är barn, men du känner att du inte gjort annat än att tjata om att städa upp den oreda som följer, och en väldig massa andra helt onödiga saker. Ibland får du bara ta tio djupa andetag inne i köket för att behålla din sanity. Dessa dagar kommer nästan helt garanterat att komma med jämna mellanrun. 

 

Det är ingen egentligen som förberedde mig på hur känslomässigt involverad jag faktiskt skulle bli i både vänner och familj, samt hela livssituationen här borta. Innan jag åkte var jag helt med på att jag kommer vara borta ett eller två år, jag kommer att träffa andra au pairer och andra vänner för att umgås med. Jag kommer fira alla högtider här, jag kommer bo under samma tak som en helt främmande familj och även jobba med deras barn fem dagar i veckan. Vad jag inte förväntade mig var att detta faktiskt redan nu skulle bli till en vardag och en så jäkla bra sån också. 

 

Jag har träffat vänner som jag kommer vara evigt tacksam för att jag fått chansen att lära känna och min hostfamily är somsagt helt otroliga. Samtidigt känner jag att livet i Sverige är väldigt bra också. Mina vänner där är to die for och jag kunde knappast vara mer tacksam för min familj som jag delar blodsband med. Hör ni ens hur kluven jag är nu för tiden eller? Jag kan sammanfatta detta med att jag är så galet tacksam för att jag faktiskt får uppleva Amerika och göra denna helt overkliga resa, samtidigt som jag känner att jag uppskattar Sverige och allt vad det nu innebär så himla mycket mer nu. Det är höga toppar och djupa dalar kan jag lova. Aldrig nöjd.